We had great time in Stockholm archipilago 19th-21st of January with Swedish, Finish and Norwegian friends. Talking, cooking together, planning, dreaming, long walks and lots of SNOW!!!!! Thanks for Stockholm Kollektiv for inviting us too.
We were also praying and planning some Nordic adventures with Anne Maria and others. We are going to travel to Copenhagen after Easter and spend there few days just to meet some friends and build up connections. The dream is that we would have small group of friends traveling together from Finland, Sweden and Norway.
And then the other great new was that it looks like that we have Nordic mobile mission team traveling to Baltic countries on July 2007! That would be so awesome. So many have been praying for that for so long time.
So: Who is in ?!?!
"We have to be continually jumping off cliffs and developing our wings on the way down."
-Kurt Vonnegut
Friday, February 2, 2007
Friday, January 26, 2007
Finish Family Gathering
So, now it is official.
We have a national family gathering 16-18th of March here in Turku! We have arranged a nice place next to the sea and we expect something like 35 people to come.
It is just for Finns this time, sorry (but if you are not Finn and still absolutely want to come, contact me ;) . But anyway, it would be great if you could pray for us.
We have a national family gathering 16-18th of March here in Turku! We have arranged a nice place next to the sea and we expect something like 35 people to come.
It is just for Finns this time, sorry (but if you are not Finn and still absolutely want to come, contact me ;) . But anyway, it would be great if you could pray for us.
Sunday, December 10, 2006
A swede's reflections. In Swedish.
This is something I wrote for the Swedish 24-7 webpage. Thought you might want to look at the gathering from my point of view.
And I would love to hear more of your reflections and thoughts on the weekend and where we go from there on this blog. Especially you Finnish guys!!!
The article is in Swedish, but if anyone feels like translating it so that all of you can understand, be my guest!
Much Love to you all!
//Krister
När vi bad innan träffen var det något som kom upp gång på gång. Att vi i Norden hör ihop. Att vi är ett. Att vår framtid antingen kan byggas på att vi går skilda vägar eller att vi söker framtiden tillsammans. Olika grenar som drar näring från samma stam. Ungefär.
Något som vi även kände, var hur viktigt det är att inte låta detta bli en konferens. Konferenser kan lätt bli passiva och går ut på att vi tar emot. Vi ville istället ha någonting som byggde på delaktighet och gemenskap, något som uppmuntrade till ett utbyte av erfarenheter, idéer och drömmar för de situationer vi befinner oss i. Därför blev det en släktträff, eller sukukokous som det heter på finska. En salig, högljudd samling av folk som hör ihop, utan att för den skull vara lika.
Att människor skulle få utrymme att forma träffen var bestämt, men hur skulle vi låta Gud få utrymme att göra det Han ville på en träff som ändå var Hans idé? Det låter ju som en självklarhet, men hur gör vi det i praktiken? Var går gränsen mellan att ta ansvar för att saker händer (det blir ju mycket tryggare för oss om vi minimerar risken för att något oförutsett händer…) och att låta Gud själv styra och ställa (borde vi inte planera någonting och bara se vad som händer...)? Hur vet vi om vi har hört rätt när vi bett? Trots denna oro så kändes det efter helgen, när jag med foten föste ut den sista matkassen ur dörren och låste om mig, att: ”Jag tror Gud styrde mer än vi gjorde” Vi klarade det! Vi förstörde inte det Gud ville göra genom att planera bort Honom. Det var lite mindre tryggt, och vi var tvungna att möblera om i programmet då och då… Men oj vad bra det blev. Vilka fantastiska saker Gud gjorde!
En av höjdpunkterna var fredagens ”Catwalk”. Ett tillfälle att få se på ”kollektionen” av vad Gud gör i våra länder och situationer. Visst var jag var lite nervös, för ”tänk om ingen säger något”. Men vad underbart det var att höra historier från alla olika länder. Om stort och smått. Från drömmar om att bönevandra genom Sverige, till att bygga kollektiv till ett tillfälle att prata om Jesus med några medpassagerare på båten från Finland.
En annan av höjdpunkterna var alla måltider. Om vi räknar in alla måltider och fikapauser är vi uppe i över tolv timmar av ätande, pratande, och delande. Och det var kanske bland det viktigaste som hände. Även om vi pratade mycket om framtiden för 24-7 Bön, och diskuterade praktiska och teoretiska idéer om hur vi kan och bör länka samman varandra i de olika länderna, var det framförallt att bygga nya vänskaper eller förstärka gamla som var det viktigaste.
Sen har vi lördagskvällen. Det var tänkt som en kväll för att höra en god vän som arbetat länge med 24-7 i England, prata om ”community” (det finns inget bra ord för det på svenska), att leva tillsammans och att dela livet på ett djupare sätt. Gud hade andra planer. Från att första ackordet slogs på gitarren var Gud nära. En god vän sa att hon kände att vi skulle be för våra finska vänner. Jag velade ett tag och tänkte att ”borde vi bara be för människor från ett land? Borde vi inte be för alla i så fall?” men tänkte att Theresia brukar sällan höra fel från Gud, så vi kör på det. Och oj vad rätt det blev. Jag tror inte jag har sett Gud förlösa något på ett sådant djupt sätt förrut. Vi pratade om ”Community” på söndagen i stället och även det var en fantastisk dag där Gud gjorde mycket, men det som lämnade störst intryck var detta: Efter att det kändes som om Gud hade gjort det Han ville på lördagskvällen, satt vi allesammans på golvet och åt chips och annat onyttigt medan vår vän Erwin spelade några låtar på sin gitarr. Jag kommer ihåg att jag tittade ut över alla människor som satt där och tänkte, eller snarare kände, att vi hör ihop. Vi är familj.
english_swedish
And I would love to hear more of your reflections and thoughts on the weekend and where we go from there on this blog. Especially you Finnish guys!!!
The article is in Swedish, but if anyone feels like translating it so that all of you can understand, be my guest!
Much Love to you all!
//Krister
Erfarenheter från Sukukokous/Släktträff 17-19 November 2006
Det började som en idé bland några vänner efter att böner hade gått upp angående 24-7s framtid i Sverige. Sedan var vi där. Över 70 personer från alla Nordens hörn plus en del bonus-folk från England och USA, en helg i november.När vi bad innan träffen var det något som kom upp gång på gång. Att vi i Norden hör ihop. Att vi är ett. Att vår framtid antingen kan byggas på att vi går skilda vägar eller att vi söker framtiden tillsammans. Olika grenar som drar näring från samma stam. Ungefär.
Något som vi även kände, var hur viktigt det är att inte låta detta bli en konferens. Konferenser kan lätt bli passiva och går ut på att vi tar emot. Vi ville istället ha någonting som byggde på delaktighet och gemenskap, något som uppmuntrade till ett utbyte av erfarenheter, idéer och drömmar för de situationer vi befinner oss i. Därför blev det en släktträff, eller sukukokous som det heter på finska. En salig, högljudd samling av folk som hör ihop, utan att för den skull vara lika.
Att människor skulle få utrymme att forma träffen var bestämt, men hur skulle vi låta Gud få utrymme att göra det Han ville på en träff som ändå var Hans idé? Det låter ju som en självklarhet, men hur gör vi det i praktiken? Var går gränsen mellan att ta ansvar för att saker händer (det blir ju mycket tryggare för oss om vi minimerar risken för att något oförutsett händer…) och att låta Gud själv styra och ställa (borde vi inte planera någonting och bara se vad som händer...)? Hur vet vi om vi har hört rätt när vi bett? Trots denna oro så kändes det efter helgen, när jag med foten föste ut den sista matkassen ur dörren och låste om mig, att: ”Jag tror Gud styrde mer än vi gjorde” Vi klarade det! Vi förstörde inte det Gud ville göra genom att planera bort Honom. Det var lite mindre tryggt, och vi var tvungna att möblera om i programmet då och då… Men oj vad bra det blev. Vilka fantastiska saker Gud gjorde!
En av höjdpunkterna var fredagens ”Catwalk”. Ett tillfälle att få se på ”kollektionen” av vad Gud gör i våra länder och situationer. Visst var jag var lite nervös, för ”tänk om ingen säger något”. Men vad underbart det var att höra historier från alla olika länder. Om stort och smått. Från drömmar om att bönevandra genom Sverige, till att bygga kollektiv till ett tillfälle att prata om Jesus med några medpassagerare på båten från Finland.
En annan av höjdpunkterna var alla måltider. Om vi räknar in alla måltider och fikapauser är vi uppe i över tolv timmar av ätande, pratande, och delande. Och det var kanske bland det viktigaste som hände. Även om vi pratade mycket om framtiden för 24-7 Bön, och diskuterade praktiska och teoretiska idéer om hur vi kan och bör länka samman varandra i de olika länderna, var det framförallt att bygga nya vänskaper eller förstärka gamla som var det viktigaste.
Sen har vi lördagskvällen. Det var tänkt som en kväll för att höra en god vän som arbetat länge med 24-7 i England, prata om ”community” (det finns inget bra ord för det på svenska), att leva tillsammans och att dela livet på ett djupare sätt. Gud hade andra planer. Från att första ackordet slogs på gitarren var Gud nära. En god vän sa att hon kände att vi skulle be för våra finska vänner. Jag velade ett tag och tänkte att ”borde vi bara be för människor från ett land? Borde vi inte be för alla i så fall?” men tänkte att Theresia brukar sällan höra fel från Gud, så vi kör på det. Och oj vad rätt det blev. Jag tror inte jag har sett Gud förlösa något på ett sådant djupt sätt förrut. Vi pratade om ”Community” på söndagen i stället och även det var en fantastisk dag där Gud gjorde mycket, men det som lämnade störst intryck var detta: Efter att det kändes som om Gud hade gjort det Han ville på lördagskvällen, satt vi allesammans på golvet och åt chips och annat onyttigt medan vår vän Erwin spelade några låtar på sin gitarr. Jag kommer ihåg att jag tittade ut över alla människor som satt där och tänkte, eller snarare kände, att vi hör ihop. Vi är familj.
english_swedish
Thursday, November 30, 2006
With love to my nordic family
What was that weekend about really? I don't know really. I heard some stories.. and I thought I should write something about mine even though I don't really know.
I think God moved my thoughts just a couple of days before the weekend that there was something about Finland. I didn't really know what except that I was curious and happy that it would come so many finns to the gathering.
The meeting, with Finland, through some of you guys, filled me with different feelings. First of all - love. Second - grief, over a history of abuse, and the following captivity of the finnish self esteem and freedom. Third - amazement, and this is the coolest part of all. I don't know how I could explain but I believe God showed me how incredibly proud he is over what he created in Finland and it's people. God knows how special and strong his creation is. He showed me so much that my amazement almost bordered envy. That's cool!
I feel very small to say this, because it's like a bug saying to an elephant: "you are free to be what you are! It will be enormous, but it will be good!"
And I guess, sometimes very special people don't get feedback and approvement from the great leaders, they only get it from nobodies. But I believe God's kingdom is full of nobodies who God love and think very high thoughts about.
We live in a time when the parents are few. But I just want to say to you guys that you are my family. We just have to let each other both guide us sometimes and then cry with us when they need our safety.
The fourth thing that happened - joy! Joy over belonging to such cool people as you! Joy over just getting a glimpse over who you are. You're amazing. All of you!
english_
I think God moved my thoughts just a couple of days before the weekend that there was something about Finland. I didn't really know what except that I was curious and happy that it would come so many finns to the gathering.
The meeting, with Finland, through some of you guys, filled me with different feelings. First of all - love. Second - grief, over a history of abuse, and the following captivity of the finnish self esteem and freedom. Third - amazement, and this is the coolest part of all. I don't know how I could explain but I believe God showed me how incredibly proud he is over what he created in Finland and it's people. God knows how special and strong his creation is. He showed me so much that my amazement almost bordered envy. That's cool!
I feel very small to say this, because it's like a bug saying to an elephant: "you are free to be what you are! It will be enormous, but it will be good!"
And I guess, sometimes very special people don't get feedback and approvement from the great leaders, they only get it from nobodies. But I believe God's kingdom is full of nobodies who God love and think very high thoughts about.
We live in a time when the parents are few. But I just want to say to you guys that you are my family. We just have to let each other both guide us sometimes and then cry with us when they need our safety.
The fourth thing that happened - joy! Joy over belonging to such cool people as you! Joy over just getting a glimpse over who you are. You're amazing. All of you!
english_
Subscribe to:
Comments (Atom)