And I would love to hear more of your reflections and thoughts on the weekend and where we go from there on this blog. Especially you Finnish guys!!!
The article is in Swedish, but if anyone feels like translating it so that all of you can understand, be my guest!
Much Love to you all!
//Krister
Erfarenheter från Sukukokous/Släktträff 17-19 November 2006
Det började som en idé bland några vänner efter att böner hade gått upp angående 24-7s framtid i Sverige. Sedan var vi där. Över 70 personer från alla Nordens hörn plus en del bonus-folk från England och USA, en helg i november.När vi bad innan träffen var det något som kom upp gång på gång. Att vi i Norden hör ihop. Att vi är ett. Att vår framtid antingen kan byggas på att vi går skilda vägar eller att vi söker framtiden tillsammans. Olika grenar som drar näring från samma stam. Ungefär.
Något som vi även kände, var hur viktigt det är att inte låta detta bli en konferens. Konferenser kan lätt bli passiva och går ut på att vi tar emot. Vi ville istället ha någonting som byggde på delaktighet och gemenskap, något som uppmuntrade till ett utbyte av erfarenheter, idéer och drömmar för de situationer vi befinner oss i. Därför blev det en släktträff, eller sukukokous som det heter på finska. En salig, högljudd samling av folk som hör ihop, utan att för den skull vara lika.
Att människor skulle få utrymme att forma träffen var bestämt, men hur skulle vi låta Gud få utrymme att göra det Han ville på en träff som ändå var Hans idé? Det låter ju som en självklarhet, men hur gör vi det i praktiken? Var går gränsen mellan att ta ansvar för att saker händer (det blir ju mycket tryggare för oss om vi minimerar risken för att något oförutsett händer…) och att låta Gud själv styra och ställa (borde vi inte planera någonting och bara se vad som händer...)? Hur vet vi om vi har hört rätt när vi bett? Trots denna oro så kändes det efter helgen, när jag med foten föste ut den sista matkassen ur dörren och låste om mig, att: ”Jag tror Gud styrde mer än vi gjorde” Vi klarade det! Vi förstörde inte det Gud ville göra genom att planera bort Honom. Det var lite mindre tryggt, och vi var tvungna att möblera om i programmet då och då… Men oj vad bra det blev. Vilka fantastiska saker Gud gjorde!
En av höjdpunkterna var fredagens ”Catwalk”. Ett tillfälle att få se på ”kollektionen” av vad Gud gör i våra länder och situationer. Visst var jag var lite nervös, för ”tänk om ingen säger något”. Men vad underbart det var att höra historier från alla olika länder. Om stort och smått. Från drömmar om att bönevandra genom Sverige, till att bygga kollektiv till ett tillfälle att prata om Jesus med några medpassagerare på båten från Finland.
En annan av höjdpunkterna var alla måltider. Om vi räknar in alla måltider och fikapauser är vi uppe i över tolv timmar av ätande, pratande, och delande. Och det var kanske bland det viktigaste som hände. Även om vi pratade mycket om framtiden för 24-7 Bön, och diskuterade praktiska och teoretiska idéer om hur vi kan och bör länka samman varandra i de olika länderna, var det framförallt att bygga nya vänskaper eller förstärka gamla som var det viktigaste.
Sen har vi lördagskvällen. Det var tänkt som en kväll för att höra en god vän som arbetat länge med 24-7 i England, prata om ”community” (det finns inget bra ord för det på svenska), att leva tillsammans och att dela livet på ett djupare sätt. Gud hade andra planer. Från att första ackordet slogs på gitarren var Gud nära. En god vän sa att hon kände att vi skulle be för våra finska vänner. Jag velade ett tag och tänkte att ”borde vi bara be för människor från ett land? Borde vi inte be för alla i så fall?” men tänkte att Theresia brukar sällan höra fel från Gud, så vi kör på det. Och oj vad rätt det blev. Jag tror inte jag har sett Gud förlösa något på ett sådant djupt sätt förrut. Vi pratade om ”Community” på söndagen i stället och även det var en fantastisk dag där Gud gjorde mycket, men det som lämnade störst intryck var detta: Efter att det kändes som om Gud hade gjort det Han ville på lördagskvällen, satt vi allesammans på golvet och åt chips och annat onyttigt medan vår vän Erwin spelade några låtar på sin gitarr. Jag kommer ihåg att jag tittade ut över alla människor som satt där och tänkte, eller snarare kände, att vi hör ihop. Vi är familj.
english_swedish